Alexander, starkaste människan jag känner

Äntligen har de små rackarna kommit tillbaka, idag var de 0,45! inte mycket men labb slapp räkna dem för hand iallafalll. Fortfarande är Alex infektionskänslig men det går åt rätt håll. Snart kanske vi äntligen får starta sista behandlingen på Östra! Alexander är fortfarande inskriven på NÄL vi åker från och med idag morgon och kväll för penicillin Fortum. Vilket betyder att vi får gotta oss i egna sängar inatt och tillbringa dagen hemma! Näst bästa alternativet alltså. Så härligt att få njuta hemma jag har adventspyntat och städat i veckan de få timmar man varit hemma och ikväll är kvällen vi alla väntat på nu får vi njuta av allt! tända ljus pepparkakor och jag tror till och med att ett uns julstämning letat sig in i min kropp. Det trodde jag väl aldrig. Det får mig att undra om man nu mår så bra med alla mysiga ljus överallt, varför mysar man inte alltid till det? dags att ändra på detta nu, Nu ska varje minut och dag tas till vara på med familjen går det att mysa så ska vi göra det. Vi är tyvärr en av många familjer som på det grymmaste sätt lärt oss att livet är dyrbart och skört.. Hade inte jag gått till vårdcentralen med Alex den dagen och  hade jag åkt på min planerade golfresa som jag ställde in för något kändes fel vad hade hänt då? Att lita på sin mammakänsla är det viktigaste, något sa mig att inte resa och jag åkte hem från landvetter. I bilen trodde jag att jag inte var vid mina sinnes fulla som hoppas av en sådan resa men nu i efterhand är jag glad att jag lyssnade på mig själv. Dagen efter hittades Alex tumör.Jag vet också att livet är alldeles för kort för tjafs och småsaker. Vem bryr sig om det?
Det enda som spelar någon roll är barnen, familjen nära och kära.
Alexander sa något klokt igår, som jag längtar till skolan, jag kommer inte klaga på att behöva gå dit jag älskar skolan!.Först nu när jag inte kan inser jag hur hemskt det är att inte kunna välja. Alexander har fått  insikter om livet som en vanlig frisk tonåring inte har. Insikter som gjort honom till den starkaste människan jag känner. Min kille på fjorton vet mer om livet än de flesta som levt mycket längre än honom. Min blyge fjortonåring har blivit en kille med skinn på näsan och som säger ifrån på ett helt annat sätt. Sjuksköterskorna och läkarna säger alltid att det är så mysigt att komma in till  Alex då han alltid ler oavsett om han har blåsor i hela munnen  morfinpump som inte lindrar smärtorna och inte kunnat äta på en vecka eller när han får sina cellgifter. Allt gör han med ett leende. Hur många hade fixat det? samtidigt vet jag att han bär mycket inom sig bakom leendet och det pratar vi mycket om. Jag talar om för honom att han får vara rädd, arg och  ledsen men han bara ler och säger vad hjälper det? nu tar vi bort skiten istället!