Mina barn och jag

Mina barn och jag
Mina barn och jag

måndag 30 juli 2012

Stolt mamma

Nu är vi hemma efter en härlig och varm vecka i sommarhuset. Vädret har varit mer än bra och vi har badat och solat hela dagarna. Vi har verkligen haft en härlig vecka!
Nu blir det några dagar hemma för att pyssla om huset lite innan vi återvänder till småland. Augusti månad kommer minst sagt bli intensiv. Alexanders röntgen, konfirmationsläger,konfirmation, hundutställningar och en massa annat. Vi har lite att sätta tänderna i med andra ord.
Alexander ser mer välmående ut än någonsin och flera gånger varje dag måste jag stanna upp och förundras över vilken skillnad det är på den tagna bleka kille som avslutade sin behandling i januari. Framför mig står en tonåring med massor av lockigt hår, en rejäl solbränna och som utstrålar en friskhet som vilken tonåring som helst! Skillnaden är så stor att när vi tittar på kort från i höstas går det inte att tro att det är samma kille.
I höstas fick Alexander veta att han troligtvis inte kommer att växa mer på längden eftersom han skulle få maxdos av alla cellgifter.  Han var då 177 cm. Alexander idag är en bra bit över 180!
Vilket han är så lycklig över! Han  börjar verkligen bli den Alex som han var innan Lymfomet.
Han har också "växt" inombords. Han är en mycket starkare kille idag, han har en tro på sig själv och en mognad som verkligen märks. Han vet hur skört livet är och han vet hur stark han är!
Som han själv brukar säga när han har något jobbigt framför sig, klarade jag cancern så klarar jag vad som helst! Och så är det verkligen!
Jag är så stolt över dig Alexander!

torsdag 19 juli 2012

Nu slänger vi cancern i papperskorgen!

Det var alldeles för längesedan som jag bloggade! Samtidigt som det ju  är positivt att jag faktiskt inte haft något att blogga om, iallafall när det gäller Alexanders fd Lymfom.
Vi har nu kastat bort allt som haft med cancer och lymfom att göra. Vi tänker på cancern som något som vi slängt i papperskorgen, något som brinner upp i spisen och försvinner ut genom skorstenen ut i tomma intet och som förhoppningsvis aldrig hittar tillbaks till Alexander. Vi har med andra ord kommit en bra bit på väg att försöka komma vidare efter allt som hänt. Alexander är den som klarar det bäst, han var den första som slängde minnena av lymfomet i papperskorgen. För mig har det tagit mycket längre tid, men även jag har nu gått till soperna med "skiten". Inser ju att oro för vad som skulle kunna ha hänt eller vad som skulle kunna hända i framtiden är helt meningslös och dessutom alldeles för jobbig att ständigt bära på. Det är ju tyvärr inget vi kan styra över. Ingenting vi kunde gjort för att Alex inte skulle blivit sjuk. Det är som det är helt enkelt hur svårt det än är att leva med så kan inte "skiten" längre få styra  över Alexanders liv eller resten av familjens.
Alexander och jag tog en promenad i skogen för några dagar sedan och pratade om vad som faktiskt är viktigt i livet. Vi lekte med tanken att om vi bara hade en dag eller en timma kvar att leva, vad skulle vi gjort med den tiden? Svaret var enkelt, vara med sin familj, tala om hur mycket den betyder för oss. Tanken med detta var att när vi låg inne alla dessa långa dagar på NÄL och Östra så var det egentligen bara en tanke som höll oss uppe och det var att få samla familjen och vara tillsammans. Vi längtade efter lillebror som ju så ofta fick stanna hemma, familjen var uppdelad och det var en fruktansvärd känsla. Målet då var att få vara tillsammans allihop igen och samma mål har vi nu, att bara få vara en familj, en hel familj.
Det är lätt att det man lärt sig av en sådan här kris som att ta vara på varandra, leva varje dag som det vore min sista, tala om för alla hur mycket jag älskar dem, ta vara på livet och göra det som är roligt varje dag faller i glömska. Nu när allt gått bra återvänder man gärna till "gamla" tankar och vanor.
Vi försöker att ta till vara på det vi lärt oss, att livet är skört och att man aldrig ska ta livet för givet. Man ska leva livet. Kloka ord från min kloka son.
Ord jag ska försöka leva efter.
Igår kom Alexander ut från sitt rum och deklarerade att han tömt sin "cancerlåda", en låda full av mediciner och förhatliga salvor och tempar.
Med ett leende slängde han ut de sista bevisen att det funnits cancer i hans kropp.