Starkaste killen

Inser att jag varit otroligt dålig på att uppdatera bloggen men det har sina förklaringar. Har varit helt slut och haft fullt upp med att få ihop vardagen. Idag känns det som en bättre dag då jag fått lite ork och tid att blogga igen.
Imorgon ska vi äntligen till Östra för att prata med en "lymfomexpert" vilket inte är en dag för tidigt. Känns bra att åka dit samtidigt som jag har så många frågor men kan just nu inte formulera en enda! Hoppas det löser sig när vi väl kommer dit! Alexander börjar så sakteliga hämta sig men han orkar ännu inte gå en hel skolvecka. Att försöka övertala honom att gå halvdagar är meningslöst! Nu har han varit tre dagar i veckan och det är på gränsen av vad han klarar av. Tycker ändå han blir starkare och starkare vilket gör mig till världens lyckligaste mamma. Han har dessutom fått tillbaka sina fina ögonfransar och ögonbryn, men det är inte samma färg som innan cancern. Han har fått mer markerade ögonbryn i mörk härlig färg vilket han tycker om! Håret har också börjat komma och är nog också en aning mörkare än vanligt. Nu inser jag att Alex innan cancern såg helt annorlunda ut än nu. Men han är lika underbar och snygg som alltid. Men i hans ögon syns en mognad och en ny syn på livet. En allvarligare blick som avslöjar att han tänker på allt han gått igenom mer än han medger.
Det skär i hjärtat. Han är modig och stark min älskling ibland för stark.
Jag börjar även inse min egen styrka. Jag har ju fixat detta, tacklat det som kommit på vägen utan att bryta ihop. Inser tyvärr också att det har gjort att jag nu har stress och utmattningssymtom. Har varit hos läkare som beordrat mig till vila och att bara vara utan måsten. Ok et vore ju bra men hur ska man kunna det?
Livet är ju fortfarande i kaos! inte kan jag ha ro att sitta och läsa och rå om mig själv när vardagen knappt går ihop! Nätterna präglas av mardrömmar om allt som hänt och dagarna går åt till att försöka planera vardagen och se om man kan få ett "normalt" liv igen. Inser såklart att det är omöjligt, ingenting är som det var och kan inte bli det heller. Nu gäller det att hitta lyckan i vardagen igen trots de mörka tankarna som sitter i huvudet utan att tänka på att i 6 år kommer jag oroa mig för cancern. Än har jag inte kommit dit men jag ska!

Högsta beredskap

Idag har Alex varit  på specialisttandvården i Uddevalla. Allting såg bra ut, fortfarande inga hål i tänderna trots cellgifterna och all annan medicin. Nu har vi äntligen fått tid på Östra för samtal och planering, dock senare än vi trott den 30/1! hoppas vi slipper vänta så länge på röntgen svaret bara. Nu har det gått sex dagar och fortfarande inget svar..denna eviga väntan kan göra vem som helst galen..nåja iallafall en orolig mamma...
Hur som helst finns det inget annat att göra än och vänta...

Det har varit en väldigt turbulent tid från det att behandlingen avslutades till nu. Man vet ingenting egentligen. Detta har resulterat i att jag sover extremt dåligt om jag nu lyckas att somna vilket inte alltid är så lätt. Känner också att stressnivån ligger i topp och vad jag än gör så blir det inte bättre. Hur skulle det kunna bli det?
Min syn och tro på livet är upp på ner. Aldrig kan man ens tro som  mamma att något sådant här kan hända ens barn. Cancer är ju ytterst ovanligt och skulle aldrig kunna drabba mina barn..och så gör det det ändå!
Hur? varför? det är fortfarande så overkligt. Vad är det som säger att inte även lilleman kan få det? eller någon annan i familjen? Nu är man inte längre säker på något i livet utan snarare står man i högsta beredskap för att det värsta av det värsta kan hända igen. Hur ska man någonsin åter bli mamman som njuter av en kopp kaffe på morgonen och vars största bekymmer att få ihop vardagen? Faktum är att det blir jag aldrig igen det är bara att acceptera....men hur....

Tröttare än tröttast

Nu är det drygt två veckor sedan Alex avslutade sin behandling och jag måste säga att under omständigheterna mår han väl. Ny CT röntgen väntar nästa vecka, vi är såklart lite oroliga för vad den ska visa. Vi hoppas och tror att de inte ser något misstänkt.
Trots att jag börjat komma in i någorlunda vanliga rutiner är det svårt att plocka upp tråden i tillvaron som fanns innan Alex blev sjuk. Jag är trött i kropp och själ och ingenting verkar kunna ta bort denna trötthet. Har provat det mesta. Sömnen är inte bra vaknar en massa gånger per natt och drömmer om allt som hänt. På dagen försöker jag bli trött men utan resultat. Har iallafall kommit igång med gymträningen och hoppas att den ska kunna hjälpa mig att komma in i vanliga gänger så småningom.
Vi var på NÄL och tog prover i måndags. HB 130, CRP 3, LPK 3,3 (något lågt), Neutrofila 1,9 och TPK 183.
Så långt ser det bra ut, endast de vita som är i underkant. Tydligen kommer inte Alexanders immunförsvar vara helt ok förrens om tidigast 6 månader!
Imorgon ska vi iväg på SPA och det ska bli underbart! Alexander har längtat efter detta så det ska bli skönt att göra ett av många försök att ladda batterierna!