Inser att jag varit otroligt dålig på att uppdatera bloggen men det har sina förklaringar. Har varit helt slut och haft fullt upp med att få ihop vardagen. Idag känns det som en bättre dag då jag fått lite ork och tid att blogga igen.
Imorgon ska vi äntligen till Östra för att prata med en "lymfomexpert" vilket inte är en dag för tidigt. Känns bra att åka dit samtidigt som jag har så många frågor men kan just nu inte formulera en enda! Hoppas det löser sig när vi väl kommer dit! Alexander börjar så sakteliga hämta sig men han orkar ännu inte gå en hel skolvecka. Att försöka övertala honom att gå halvdagar är meningslöst! Nu har han varit tre dagar i veckan och det är på gränsen av vad han klarar av. Tycker ändå han blir starkare och starkare vilket gör mig till världens lyckligaste mamma. Han har dessutom fått tillbaka sina fina ögonfransar och ögonbryn, men det är inte samma färg som innan cancern. Han har fått mer markerade ögonbryn i mörk härlig färg vilket han tycker om! Håret har också börjat komma och är nog också en aning mörkare än vanligt. Nu inser jag att Alex innan cancern såg helt annorlunda ut än nu. Men han är lika underbar och snygg som alltid. Men i hans ögon syns en mognad och en ny syn på livet. En allvarligare blick som avslöjar att han tänker på allt han gått igenom mer än han medger.
Det skär i hjärtat. Han är modig och stark min älskling ibland för stark.
Jag börjar även inse min egen styrka. Jag har ju fixat detta, tacklat det som kommit på vägen utan att bryta ihop. Inser tyvärr också att det har gjort att jag nu har stress och utmattningssymtom. Har varit hos läkare som beordrat mig till vila och att bara vara utan måsten. Ok et vore ju bra men hur ska man kunna det?
Livet är ju fortfarande i kaos! inte kan jag ha ro att sitta och läsa och rå om mig själv när vardagen knappt går ihop! Nätterna präglas av mardrömmar om allt som hänt och dagarna går åt till att försöka planera vardagen och se om man kan få ett "normalt" liv igen. Inser såklart att det är omöjligt, ingenting är som det var och kan inte bli det heller. Nu gäller det att hitta lyckan i vardagen igen trots de mörka tankarna som sitter i huvudet utan att tänka på att i 6 år kommer jag oroa mig för cancern. Än har jag inte kommit dit men jag ska!
Imorgon ska vi äntligen till Östra för att prata med en "lymfomexpert" vilket inte är en dag för tidigt. Känns bra att åka dit samtidigt som jag har så många frågor men kan just nu inte formulera en enda! Hoppas det löser sig när vi väl kommer dit! Alexander börjar så sakteliga hämta sig men han orkar ännu inte gå en hel skolvecka. Att försöka övertala honom att gå halvdagar är meningslöst! Nu har han varit tre dagar i veckan och det är på gränsen av vad han klarar av. Tycker ändå han blir starkare och starkare vilket gör mig till världens lyckligaste mamma. Han har dessutom fått tillbaka sina fina ögonfransar och ögonbryn, men det är inte samma färg som innan cancern. Han har fått mer markerade ögonbryn i mörk härlig färg vilket han tycker om! Håret har också börjat komma och är nog också en aning mörkare än vanligt. Nu inser jag att Alex innan cancern såg helt annorlunda ut än nu. Men han är lika underbar och snygg som alltid. Men i hans ögon syns en mognad och en ny syn på livet. En allvarligare blick som avslöjar att han tänker på allt han gått igenom mer än han medger.
Det skär i hjärtat. Han är modig och stark min älskling ibland för stark.
Jag börjar även inse min egen styrka. Jag har ju fixat detta, tacklat det som kommit på vägen utan att bryta ihop. Inser tyvärr också att det har gjort att jag nu har stress och utmattningssymtom. Har varit hos läkare som beordrat mig till vila och att bara vara utan måsten. Ok et vore ju bra men hur ska man kunna det?
Livet är ju fortfarande i kaos! inte kan jag ha ro att sitta och läsa och rå om mig själv när vardagen knappt går ihop! Nätterna präglas av mardrömmar om allt som hänt och dagarna går åt till att försöka planera vardagen och se om man kan få ett "normalt" liv igen. Inser såklart att det är omöjligt, ingenting är som det var och kan inte bli det heller. Nu gäller det att hitta lyckan i vardagen igen trots de mörka tankarna som sitter i huvudet utan att tänka på att i 6 år kommer jag oroa mig för cancern. Än har jag inte kommit dit men jag ska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar