Idag har Alex varit på specialisttandvården i Uddevalla. Allting såg bra ut, fortfarande inga hål i tänderna trots cellgifterna och all annan medicin. Nu har vi äntligen fått tid på Östra för samtal och planering, dock senare än vi trott den 30/1! hoppas vi slipper vänta så länge på röntgen svaret bara. Nu har det gått sex dagar och fortfarande inget svar..denna eviga väntan kan göra vem som helst galen..nåja iallafall en orolig mamma...
Hur som helst finns det inget annat att göra än och vänta...
Det har varit en väldigt turbulent tid från det att behandlingen avslutades till nu. Man vet ingenting egentligen. Detta har resulterat i att jag sover extremt dåligt om jag nu lyckas att somna vilket inte alltid är så lätt. Känner också att stressnivån ligger i topp och vad jag än gör så blir det inte bättre. Hur skulle det kunna bli det?
Min syn och tro på livet är upp på ner. Aldrig kan man ens tro som mamma att något sådant här kan hända ens barn. Cancer är ju ytterst ovanligt och skulle aldrig kunna drabba mina barn..och så gör det det ändå!
Hur? varför? det är fortfarande så overkligt. Vad är det som säger att inte även lilleman kan få det? eller någon annan i familjen? Nu är man inte längre säker på något i livet utan snarare står man i högsta beredskap för att det värsta av det värsta kan hända igen. Hur ska man någonsin åter bli mamman som njuter av en kopp kaffe på morgonen och vars största bekymmer att få ihop vardagen? Faktum är att det blir jag aldrig igen det är bara att acceptera....men hur....
Hur som helst finns det inget annat att göra än och vänta...
Det har varit en väldigt turbulent tid från det att behandlingen avslutades till nu. Man vet ingenting egentligen. Detta har resulterat i att jag sover extremt dåligt om jag nu lyckas att somna vilket inte alltid är så lätt. Känner också att stressnivån ligger i topp och vad jag än gör så blir det inte bättre. Hur skulle det kunna bli det?
Min syn och tro på livet är upp på ner. Aldrig kan man ens tro som mamma att något sådant här kan hända ens barn. Cancer är ju ytterst ovanligt och skulle aldrig kunna drabba mina barn..och så gör det det ändå!
Hur? varför? det är fortfarande så overkligt. Vad är det som säger att inte även lilleman kan få det? eller någon annan i familjen? Nu är man inte längre säker på något i livet utan snarare står man i högsta beredskap för att det värsta av det värsta kan hända igen. Hur ska man någonsin åter bli mamman som njuter av en kopp kaffe på morgonen och vars största bekymmer att få ihop vardagen? Faktum är att det blir jag aldrig igen det är bara att acceptera....men hur....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar