Blodgivare

Idag gör jag ännu ett slag för alla de blodgivare som faktiskt var med och rädda min sons liv och så många andra barn med cancer!
Jag är så otroligt tacksam! Om Alex inte fått blod när hans blodvärden var som sämst hade han kanske inte levt idag! Tack alla ni som ger blod, jag hoppas ni vet hur viktiga ni är!

Hösten

Hösten är här med stormsteg och med det kan man äntligen tända i öppna spisen, lyx!
Minns så väl var vi var för ett år sedan på NÄL i det kalla rummet , rum 20.  Vi laddade upp med extra täcken o filtar men inget hjälpte, vi vaknade ändå med rimfrost i håret..det enda Alex längtade till då var att mysa framför öppna spisen, en lyx vi numera unnar oss varje dag!
Förra hösten märktes inte alls, vi gick in på NÄL på sommaren och när vi väl kom ut en stund hade hösten redan kommit. Minns så väl att jag hade min vita sommarklänning den dagen som Alex fick sin diagnos, tre veckor senare hade hösten kommit och där var vi utan jacka eller varma kläder. Istället hade vårt gemensamma mode blivit de snygga vita skjortorna och de NÄL stämplade uttvättade mysbyxorna som faktiskt inte passar någon, varken liten eller stor. Vi smälte ju in i allafall, alla gick runt i samma kläder på Östra. Och tyvärr var det ju inte bara kläderna vi hade gemensamt utan en sorg utan slut att våra barn drabbats av cancer.
En sorg och oro jag aldrig trodde man kunde leva med, men på något sätt gör man det. Helt plötsligt är vardagen bytt från läxor och vanliga bestyr till blockbehandlingar och livshotande infektioner.
Och man fixar det man aldrig trodde man skulle klara av, både som barn och som mamma.
Ett budskap jag så gärna vill få ut är till alla er som just fått beskedet att ditt barn fått cancer, ni kommer fixa det, ni kommer kunna skratta även när allt är som värst!
Och det kommer en höst igen där ni alla är hemma och myser framför brasan.

Ännu ett steg på vägen

Efter en barnfri helg i Göteborg inser jag att jag kommit ett steg längre mot livet.
Har varit svårt att ens tänka tanken på att lämna barnen och då framförallt Alexander när allt varit som jobbigast. Nu har vi alltså haft vuxentid med shopping, god mat och framförallt tid för varandra.
Jag vet  ju faktiskt hur insidan på restaurangerna ser ut nuförtiden..Blivit uppdaterad på livet utanför så att säga. Inser att jag inte missat speciellt mycket, allt är underligt nog sig likt där vi lämnade allt för ett och ett halvt år sedan. Det är bara vi som förändrats.
Känner mig säker på att inom ett år iallafall är jag återigen ute och gottar mig....
Men hemma är allt bäst. Känslan av att mötas av mina killar, min galna valp och min något överviktiga och sura katt slår allt annat. Det är där mitt i kaoset av läxor, tonåringar, söndertuggade tofflor och tidningar som jag finner min ro!

Nu börjar vi om

Igår var första dagen på jobbet efter min långa sjukskrivning. Gissa om jag var nervös?
Jag har inte sett mina arbetskamrater sedan Alexander fick sin cancer i augusti förra året, än mindre varit innan för dörrarna. Saken är den att det gick över förväntan. Allt stöd jag fick av mina arbetskamrater gjorde min start på jobbet mycket lättare än jag trodde!
Nu är jag alltså tillbaka i livet, livet innan cancern eller inte. Inser att jag förändrats mer än jag trodde.
Vi, hela familjen har förändrats.
Inte bara negativt med en oro som aldrig försvinner och hemska tankar om vad som kunde ha hänt utan också på ett positivt sätt. Insåg igår att nu har jag en chans att starta om.  Alla har vi startat om på något sätt. Christoffer har bytt skola och trivs som fisken i vattnet med nya kompisar och lärare.
Alexander tar vara på varje dag genom att alltid försöka göra något kul varje dag. Han har också blivit en mycket starkare och lugnare kille, han har växt i sig själv. Jag har fått en annan syn på livet.
Inser att det är nu eller aldrig som vi ska leva livet. är ännu inte lika bra på att göra det som mina söner men jag blir bättre varje dag. Vad vill jag egentligen jobba med? är det verkligen nödvändigt att jaga runt med dammsugaren varje dag? frågor som gör att jag verkligen omprioriterat mitt liv.
Den hemska resan Alex varit med om gör också att familjen är det viktiga och vi står varandra mer nära än någonsin. Vi har blivit en viktig erfarenhet rikare, en erfarenhet som de flesta tack o lov inte får, att ens barn får cancer, att ens älskade storebror och vän får cancer eller som 14 åring drabbas av en allvarlig sjukdom. Vi har bestämt oss att ta vara på denna erfarenhet, det är ingen ide att stoppa den under matten vare sig vi vill eller inte så är den ju där och vi ska försöka vända det fruktansvärda som Alexander gått igenom till att starta om, börja om på nytt och fortsätta fira livet varje dag!

Vi firar livet!!!!

Nu firar vi livet!!! Alexanders röntgensvar visade ingen cancer...all clear! Vi pustar ut och inser att nu kan vi njuta ett tag till utan oro, ja iallafall någon månad innan det är dags att oroa sig inför nästa röntgen..
Det är så vi kommer leva de närmsta 5 åren!? Oron kommer aldrig försvinna men jag hoppas den kommer blekna med åren. Jag måste lära mig av Alexander att leva dag för dag och försöka att inte tänka på det hela tiden. Jag har kommit en bit på väg, en bra dag dyker tankarna bara upp två gånger per dag...
För även om vi slängt cancern i papperskorgen för ett bra tag sedan så är det hela så ofattbart, ibland undrar man om det verkligen hänt? hur orkade Alex? bodde vi verkligen på sjukhus i ett halvår? Vi som inte står ut en timma på onkologen numera...?
Det enda molnet på himlen denna veckan har varit att Alex fått en halsinfektion som inte verkar vilja ge sig. Med ett crp på 74 blir ju så klart mamma orolig! Men de andra proverna visade ingenting så det är väl bara att vänta ut det. De senaste dagarna har halsinfektionen dessutom fått sällskap av en rejäl ögoninflammation så Alex är såklart allt annat än nöjd. Egentligen skulle han varit på hajk med klassen men ligger istället med vita kompresser på ögonen i soffan...oturskillen!

Stolt mamma

Nu är vi hemma efter en härlig och varm vecka i sommarhuset. Vädret har varit mer än bra och vi har badat och solat hela dagarna. Vi har verkligen haft en härlig vecka!
Nu blir det några dagar hemma för att pyssla om huset lite innan vi återvänder till småland. Augusti månad kommer minst sagt bli intensiv. Alexanders röntgen, konfirmationsläger,konfirmation, hundutställningar och en massa annat. Vi har lite att sätta tänderna i med andra ord.
Alexander ser mer välmående ut än någonsin och flera gånger varje dag måste jag stanna upp och förundras över vilken skillnad det är på den tagna bleka kille som avslutade sin behandling i januari. Framför mig står en tonåring med massor av lockigt hår, en rejäl solbränna och som utstrålar en friskhet som vilken tonåring som helst! Skillnaden är så stor att när vi tittar på kort från i höstas går det inte att tro att det är samma kille.
I höstas fick Alexander veta att han troligtvis inte kommer att växa mer på längden eftersom han skulle få maxdos av alla cellgifter.  Han var då 177 cm. Alexander idag är en bra bit över 180!
Vilket han är så lycklig över! Han  börjar verkligen bli den Alex som han var innan Lymfomet.
Han har också "växt" inombords. Han är en mycket starkare kille idag, han har en tro på sig själv och en mognad som verkligen märks. Han vet hur skört livet är och han vet hur stark han är!
Som han själv brukar säga när han har något jobbigt framför sig, klarade jag cancern så klarar jag vad som helst! Och så är det verkligen!
Jag är så stolt över dig Alexander!

Nu slänger vi cancern i papperskorgen!

Det var alldeles för längesedan som jag bloggade! Samtidigt som det ju  är positivt att jag faktiskt inte haft något att blogga om, iallafall när det gäller Alexanders fd Lymfom.
Vi har nu kastat bort allt som haft med cancer och lymfom att göra. Vi tänker på cancern som något som vi slängt i papperskorgen, något som brinner upp i spisen och försvinner ut genom skorstenen ut i tomma intet och som förhoppningsvis aldrig hittar tillbaks till Alexander. Vi har med andra ord kommit en bra bit på väg att försöka komma vidare efter allt som hänt. Alexander är den som klarar det bäst, han var den första som slängde minnena av lymfomet i papperskorgen. För mig har det tagit mycket längre tid, men även jag har nu gått till soperna med "skiten". Inser ju att oro för vad som skulle kunna ha hänt eller vad som skulle kunna hända i framtiden är helt meningslös och dessutom alldeles för jobbig att ständigt bära på. Det är ju tyvärr inget vi kan styra över. Ingenting vi kunde gjort för att Alex inte skulle blivit sjuk. Det är som det är helt enkelt hur svårt det än är att leva med så kan inte "skiten" längre få styra  över Alexanders liv eller resten av familjens.
Alexander och jag tog en promenad i skogen för några dagar sedan och pratade om vad som faktiskt är viktigt i livet. Vi lekte med tanken att om vi bara hade en dag eller en timma kvar att leva, vad skulle vi gjort med den tiden? Svaret var enkelt, vara med sin familj, tala om hur mycket den betyder för oss. Tanken med detta var att när vi låg inne alla dessa långa dagar på NÄL och Östra så var det egentligen bara en tanke som höll oss uppe och det var att få samla familjen och vara tillsammans. Vi längtade efter lillebror som ju så ofta fick stanna hemma, familjen var uppdelad och det var en fruktansvärd känsla. Målet då var att få vara tillsammans allihop igen och samma mål har vi nu, att bara få vara en familj, en hel familj.
Det är lätt att det man lärt sig av en sådan här kris som att ta vara på varandra, leva varje dag som det vore min sista, tala om för alla hur mycket jag älskar dem, ta vara på livet och göra det som är roligt varje dag faller i glömska. Nu när allt gått bra återvänder man gärna till "gamla" tankar och vanor.
Vi försöker att ta till vara på det vi lärt oss, att livet är skört och att man aldrig ska ta livet för givet. Man ska leva livet. Kloka ord från min kloka son.
Ord jag ska försöka leva efter.
Igår kom Alexander ut från sitt rum och deklarerade att han tömt sin "cancerlåda", en låda full av mediciner och förhatliga salvor och tempar.
Med ett leende slängde han ut de sista bevisen att det funnits cancer i hans kropp.