Hösten är här med stormsteg och med det kan man äntligen tända i öppna spisen, lyx!
Minns så väl var vi var för ett år sedan på NÄL i det kalla rummet , rum 20. Vi laddade upp med extra täcken o filtar men inget hjälpte, vi vaknade ändå med rimfrost i håret..det enda Alex längtade till då var att mysa framför öppna spisen, en lyx vi numera unnar oss varje dag!
Förra hösten märktes inte alls, vi gick in på NÄL på sommaren och när vi väl kom ut en stund hade hösten redan kommit. Minns så väl att jag hade min vita sommarklänning den dagen som Alex fick sin diagnos, tre veckor senare hade hösten kommit och där var vi utan jacka eller varma kläder. Istället hade vårt gemensamma mode blivit de snygga vita skjortorna och de NÄL stämplade uttvättade mysbyxorna som faktiskt inte passar någon, varken liten eller stor. Vi smälte ju in i allafall, alla gick runt i samma kläder på Östra. Och tyvärr var det ju inte bara kläderna vi hade gemensamt utan en sorg utan slut att våra barn drabbats av cancer.
En sorg och oro jag aldrig trodde man kunde leva med, men på något sätt gör man det. Helt plötsligt är vardagen bytt från läxor och vanliga bestyr till blockbehandlingar och livshotande infektioner.
Och man fixar det man aldrig trodde man skulle klara av, både som barn och som mamma.
Ett budskap jag så gärna vill få ut är till alla er som just fått beskedet att ditt barn fått cancer, ni kommer fixa det, ni kommer kunna skratta även när allt är som värst!
Och det kommer en höst igen där ni alla är hemma och myser framför brasan.
Minns så väl var vi var för ett år sedan på NÄL i det kalla rummet , rum 20. Vi laddade upp med extra täcken o filtar men inget hjälpte, vi vaknade ändå med rimfrost i håret..det enda Alex längtade till då var att mysa framför öppna spisen, en lyx vi numera unnar oss varje dag!
Förra hösten märktes inte alls, vi gick in på NÄL på sommaren och när vi väl kom ut en stund hade hösten redan kommit. Minns så väl att jag hade min vita sommarklänning den dagen som Alex fick sin diagnos, tre veckor senare hade hösten kommit och där var vi utan jacka eller varma kläder. Istället hade vårt gemensamma mode blivit de snygga vita skjortorna och de NÄL stämplade uttvättade mysbyxorna som faktiskt inte passar någon, varken liten eller stor. Vi smälte ju in i allafall, alla gick runt i samma kläder på Östra. Och tyvärr var det ju inte bara kläderna vi hade gemensamt utan en sorg utan slut att våra barn drabbats av cancer.
En sorg och oro jag aldrig trodde man kunde leva med, men på något sätt gör man det. Helt plötsligt är vardagen bytt från läxor och vanliga bestyr till blockbehandlingar och livshotande infektioner.
Och man fixar det man aldrig trodde man skulle klara av, både som barn och som mamma.
Ett budskap jag så gärna vill få ut är till alla er som just fått beskedet att ditt barn fått cancer, ni kommer fixa det, ni kommer kunna skratta även när allt är som värst!
Och det kommer en höst igen där ni alla är hemma och myser framför brasan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar