Hösten

Hösten är här med stormsteg och med det kan man äntligen tända i öppna spisen, lyx!
Minns så väl var vi var för ett år sedan på NÄL i det kalla rummet , rum 20.  Vi laddade upp med extra täcken o filtar men inget hjälpte, vi vaknade ändå med rimfrost i håret..det enda Alex längtade till då var att mysa framför öppna spisen, en lyx vi numera unnar oss varje dag!
Förra hösten märktes inte alls, vi gick in på NÄL på sommaren och när vi väl kom ut en stund hade hösten redan kommit. Minns så väl att jag hade min vita sommarklänning den dagen som Alex fick sin diagnos, tre veckor senare hade hösten kommit och där var vi utan jacka eller varma kläder. Istället hade vårt gemensamma mode blivit de snygga vita skjortorna och de NÄL stämplade uttvättade mysbyxorna som faktiskt inte passar någon, varken liten eller stor. Vi smälte ju in i allafall, alla gick runt i samma kläder på Östra. Och tyvärr var det ju inte bara kläderna vi hade gemensamt utan en sorg utan slut att våra barn drabbats av cancer.
En sorg och oro jag aldrig trodde man kunde leva med, men på något sätt gör man det. Helt plötsligt är vardagen bytt från läxor och vanliga bestyr till blockbehandlingar och livshotande infektioner.
Och man fixar det man aldrig trodde man skulle klara av, både som barn och som mamma.
Ett budskap jag så gärna vill få ut är till alla er som just fått beskedet att ditt barn fått cancer, ni kommer fixa det, ni kommer kunna skratta även när allt är som värst!
Och det kommer en höst igen där ni alla är hemma och myser framför brasan.

Ännu ett steg på vägen

Efter en barnfri helg i Göteborg inser jag att jag kommit ett steg längre mot livet.
Har varit svårt att ens tänka tanken på att lämna barnen och då framförallt Alexander när allt varit som jobbigast. Nu har vi alltså haft vuxentid med shopping, god mat och framförallt tid för varandra.
Jag vet  ju faktiskt hur insidan på restaurangerna ser ut nuförtiden..Blivit uppdaterad på livet utanför så att säga. Inser att jag inte missat speciellt mycket, allt är underligt nog sig likt där vi lämnade allt för ett och ett halvt år sedan. Det är bara vi som förändrats.
Känner mig säker på att inom ett år iallafall är jag återigen ute och gottar mig....
Men hemma är allt bäst. Känslan av att mötas av mina killar, min galna valp och min något överviktiga och sura katt slår allt annat. Det är där mitt i kaoset av läxor, tonåringar, söndertuggade tofflor och tidningar som jag finner min ro!

Nu börjar vi om

Igår var första dagen på jobbet efter min långa sjukskrivning. Gissa om jag var nervös?
Jag har inte sett mina arbetskamrater sedan Alexander fick sin cancer i augusti förra året, än mindre varit innan för dörrarna. Saken är den att det gick över förväntan. Allt stöd jag fick av mina arbetskamrater gjorde min start på jobbet mycket lättare än jag trodde!
Nu är jag alltså tillbaka i livet, livet innan cancern eller inte. Inser att jag förändrats mer än jag trodde.
Vi, hela familjen har förändrats.
Inte bara negativt med en oro som aldrig försvinner och hemska tankar om vad som kunde ha hänt utan också på ett positivt sätt. Insåg igår att nu har jag en chans att starta om.  Alla har vi startat om på något sätt. Christoffer har bytt skola och trivs som fisken i vattnet med nya kompisar och lärare.
Alexander tar vara på varje dag genom att alltid försöka göra något kul varje dag. Han har också blivit en mycket starkare och lugnare kille, han har växt i sig själv. Jag har fått en annan syn på livet.
Inser att det är nu eller aldrig som vi ska leva livet. är ännu inte lika bra på att göra det som mina söner men jag blir bättre varje dag. Vad vill jag egentligen jobba med? är det verkligen nödvändigt att jaga runt med dammsugaren varje dag? frågor som gör att jag verkligen omprioriterat mitt liv.
Den hemska resan Alex varit med om gör också att familjen är det viktiga och vi står varandra mer nära än någonsin. Vi har blivit en viktig erfarenhet rikare, en erfarenhet som de flesta tack o lov inte får, att ens barn får cancer, att ens älskade storebror och vän får cancer eller som 14 åring drabbas av en allvarlig sjukdom. Vi har bestämt oss att ta vara på denna erfarenhet, det är ingen ide att stoppa den under matten vare sig vi vill eller inte så är den ju där och vi ska försöka vända det fruktansvärda som Alexander gått igenom till att starta om, börja om på nytt och fortsätta fira livet varje dag!