Den 9 maj ska Alex till CT röntgen och jag börjar redan blir nervös. Det har gått två månader sedan sist.. På ett sätt känns det såklart skönt att de kollar upp honom men röntgen ger mig också påmind om allt det hemska som Alex fått stå ut med och på något sätt ett bevis på att han faktiskt haft en handbollsstor tumör i magen! Något jag desperat vill glömma.
Jag vill gå vidare ha ett kvitto på att nu är han frisk och detta kommer aldrig hända igen. Tyvärr kan vi ju inte få det, inte på fem långa år...det känns outhärdligt. Samtidigt försöker jag tänka på att alla barn som drabbas av cancer måste ju genomgå samma sak, år av kontroller och undersökningar. det behöver ju inte betyda att läkarna tror att den kommer tillbaks utan att de anser att ta det säkra före det osäkra. Jag försöker trösta mig med det. Förstår bara inte hur man ska kunna leva så här. Hela ens världsbild är ju upp och ner, förr kunde man leva med föreställningen att en sjukdom som cancer är oerhört ovanlig och drabbar inte mitt barn, man tänkte inte ens tanken. Nu vet man ju att jo barn får cancer och det drabbade mitt barn, kan man någonsin känna sig säker på något igen? Vad är det som säger att inte också lillebror kan få cancer? Man litar liksom inte på kroppen längre. För tydligen kan ju vad som helst dyka upp...
Dessutom reagerar man såklart starkare bara man hör ordet cancer. Tycker inte det går en TV kväll utan att det kommer någon rapport om cancer, någon som drabbats och givetvis inslagen om den tomma "fjärde stolen" som vi alla cancermammor är så medvetna om..varenda gång tänker jag det kunde varit mitt barn som skulle ha suttit på den där stolen och jag blir lika kall varje gång jag tänker på det.
Alexander själv tycker också det är jobbigt att hela tiden konfronteras med cancer. Som han ser det så har han haft skiten som han kallar det, fixat behandlingen och nu är han frisk. Inte finns det väl någon anledning att tjata om det då? Önskar jag kunde tänka lite mer som Alex...kanske kommer jag dit någongång..starkaste killen!
Jag vill gå vidare ha ett kvitto på att nu är han frisk och detta kommer aldrig hända igen. Tyvärr kan vi ju inte få det, inte på fem långa år...det känns outhärdligt. Samtidigt försöker jag tänka på att alla barn som drabbas av cancer måste ju genomgå samma sak, år av kontroller och undersökningar. det behöver ju inte betyda att läkarna tror att den kommer tillbaks utan att de anser att ta det säkra före det osäkra. Jag försöker trösta mig med det. Förstår bara inte hur man ska kunna leva så här. Hela ens världsbild är ju upp och ner, förr kunde man leva med föreställningen att en sjukdom som cancer är oerhört ovanlig och drabbar inte mitt barn, man tänkte inte ens tanken. Nu vet man ju att jo barn får cancer och det drabbade mitt barn, kan man någonsin känna sig säker på något igen? Vad är det som säger att inte också lillebror kan få cancer? Man litar liksom inte på kroppen längre. För tydligen kan ju vad som helst dyka upp...
Dessutom reagerar man såklart starkare bara man hör ordet cancer. Tycker inte det går en TV kväll utan att det kommer någon rapport om cancer, någon som drabbats och givetvis inslagen om den tomma "fjärde stolen" som vi alla cancermammor är så medvetna om..varenda gång tänker jag det kunde varit mitt barn som skulle ha suttit på den där stolen och jag blir lika kall varje gång jag tänker på det.
Alexander själv tycker också det är jobbigt att hela tiden konfronteras med cancer. Som han ser det så har han haft skiten som han kallar det, fixat behandlingen och nu är han frisk. Inte finns det väl någon anledning att tjata om det då? Önskar jag kunde tänka lite mer som Alex...kanske kommer jag dit någongång..starkaste killen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar