Så har julen passerat och vi har varit hemma hela tiden! Nu börjar alla känslor som man gömt undan denna tiden krypa fram. Nu när man ska vara glad och lättad känns allt så fruktansvärt och så oroligt iställetVad händer nu? kommer cancern tillbaka? kan det verkligen finnas en möjlighet att Alexander fixat detta och kommer bli frisk? Många frågor snurrar och jag mår värre än någonsin. Nu har han ingen behandling inget som kan hålla cancern borta det känns osäkert och otryggt..samtidigt som en liten del av mig andas ut...Vecka två väntar ny CT och efter det får vi förhoppningsvis ett ännu säkrare besked att den lilla grejen (som jag nu föredrar att kalla den) på en halv cm inte är cancer utan någon rest av något slag. Kanske man kan känna sig lugnare efter den röntgen. Vi hoppas och tror det..Alexander känner sig starkare och det känns konstigt att inte ständigt kolla honom med feber och prover. Han är just nu en helt vanlig tonåring som gärna stänger dörren till sitt rum och fixar med egna grejer. Vilket känns oerhört bra såklart men samtidigt väldigt konstigt!
Själv funderar jag mycket på framtiden, kommer jag någonsin ha en dag då jag inte oroar mig för cancer de närmaste sex åren? Just nu tror jag inte det. Oron är fruktansvärd och jag känner att den äter upp mig.
Jag vet såklart att jag inget kan göra annan än att se tiden an, men hur lyckas man med det? jag är ju hans mamma, han är mitt liv! Oron att något skulle kunna hända Alex igen är så stark och så hemsk att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Samtidigt vill jag inte att oron ska ta över, det jag har lärt mig under denna tid är att ta till vara på varje minut och det är det jag måste göra, frågan är bara hur?
Konstigt nog är tiden efter behandlingen värre än när man är mitt upp i den. Nu är man utsläppt från NÄL behöver inte ha kontakt med dem varje dag vilket är skönt men samtidigt jobbigt. Alla frågor behöver ju svar.
Idag har jag dock bestämt mig för att försöka oroa mig mindre och njuta av familjen och att vi alla är hemma igen. I slutändan är det ju det som räknas, dagarna man har med sin älskade familj!
Själv funderar jag mycket på framtiden, kommer jag någonsin ha en dag då jag inte oroar mig för cancer de närmaste sex åren? Just nu tror jag inte det. Oron är fruktansvärd och jag känner att den äter upp mig.
Jag vet såklart att jag inget kan göra annan än att se tiden an, men hur lyckas man med det? jag är ju hans mamma, han är mitt liv! Oron att något skulle kunna hända Alex igen är så stark och så hemsk att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Samtidigt vill jag inte att oron ska ta över, det jag har lärt mig under denna tid är att ta till vara på varje minut och det är det jag måste göra, frågan är bara hur?
Konstigt nog är tiden efter behandlingen värre än när man är mitt upp i den. Nu är man utsläppt från NÄL behöver inte ha kontakt med dem varje dag vilket är skönt men samtidigt jobbigt. Alla frågor behöver ju svar.
Idag har jag dock bestämt mig för att försöka oroa mig mindre och njuta av familjen och att vi alla är hemma igen. I slutändan är det ju det som räknas, dagarna man har med sin älskade familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar